Jag ska bli med potatisland igen. HURRA!

Förr om åren var vi självförsörjande på potatis hela året, och det är något jag saknar väldigt mycket. Köpepotatisen känns som den bara blir sämre och sämre med åren. den är smaklös, det är mycket sjuka i den och en hel del grönpärer, och så har jag läst att den är en av sverigns mest besprutade grödor, vilket känns totalt galet.

I år hade jag alltså tänkt göra iordning ett potatisland här på lyckokällan, men jag inser att jag inte kommer att få till den storleken som krävs och framförallt att det är mycket jobb eftersom det är väldigt blött där det ska ligga, så jag kommer därför att återgå till en gammal beprövad metod, nämligen att odla uppe i stugan som är mormors och morfars gamla jordbruk.

Jag ringde därför min snälla granne i går och undrade om han kunde plöja och harva nån lägda till mig för att göra iordning ett nytt land på, och det lovade han raskt. Det kommer kanske inte att bli det mest välskötta potatisland världen skådat eftersom vi inte är där så ofta och att vattna en hel lägda är liksom inte riktigt görbart som hobbyodlare, men det kommer att bli potatis så det räcker. Det är jag övertygad om.

Jag vet sedan gammalt att vi har stenig sandjord, som värms tidigt på våren och som är alldeles underbart bra för mandelpotatis. Den behöver såklart gödslas varje år, men stallgödsel det kan vi få av grannarna så det är inga problem.

Stugan ligger dessutom i norrlands inland i zon 6 på gränsen til 7, och tro det eller ej men det har vissa fördelar… Jag har exempelvis aldrig någonsin sett bladmögel där på potatisen. Blasten brukar tas av frosten i stället förvisso, men det brukar ha hunnit bli potatis innan. Det är en hel del sjukdomar och skadedjur vi har här på Alnö som jag aldrig ens visste fanns när jag odlade hos mormor.

På något konstigt sätt känns det faktiskt också rätt att odla där mormor en gång odlade. Jag som är totalt osentimental känner ändå en slags samhörighet med platsen och med odlingsjorden där. Kanske för att jag brukade den som barn och att jag hörde så mycket om den. På något sätt tycker jag att jag liksom känner jorden där. Det är min jord helt enkelt. Jag är en del av den, jag hör till platsen helt enkelt. Jag kan inte förklara varför det känns så, det bara är så.

När jag var liten var det liksom självklart att hjälpa till med pärerna, och mormor och morfar levde nästan för sina päror. Man pratade om den hela året, när det var dags att sätta, när stjälkarna syndes först, om det skulle regna om det var för torrt, när man skulle ala, när de skulle tas upp, gissade när frosten kom och hur storårets skörd var, hur länge källarn skulle vädras för optimal temperatur osv. Kort sagt mycket kretsade kring pärorna hos morfar och mormor, och det var väl inte så konstigt för dem skulle man ju leva av under resten av året. Inga päror, ingen mat. Mycket enkelt.

Nu är det ju så att blir skörden dålig för oss så får vi köpa lite potatis, det är inte hela världen, men ändå så känns det bra att odla sin egen potatis igen med målet att ha egna päror hela året. Det hör liksom till, och jag är ganska säker på att morfar tittar ner från molnen och håller ett vakande öga över mitt pärland även när jag inte är där. Något säger mig att så noga som han var med sina päror när han levde och så knuten till sin jord som han var, så om det finns minsta chans att någon av hans ättlingar brukar den igen, så har han koll vart han än finns

 

 

Copyright © Lyckokällan 2009-2021  |  Admin